Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Att stanna upp

Duktig Flicka – Tankar om Utbrändhet

I veckan lunchade jag tillsammans med en mycket inspirerande vän. 2h kändes som 5 minuter då samtalen gick mellan himmel och jord. Vi gled bland annat in på kvinnor som inspirerar och delar erfarenheter och inte långt efter det började vi prata om Duktig-flicka-syndromet som vi så många delar!

”- Har du sett, We Can’t do it, en miniserie som gick på Svt i höstas?” frågade hon mig.

Helt missat. Så fort jag kom hem tittade jag på Första avsnittet [titta här]. Hur kan det här viktiga programmet gått mig förbi? We Can’t do it – handlar om utbrändhet och utmattning. Jorå, jag har också varit där en tid i mitt liv och jag känner många runt omkring mig som tyvärr har gått samma väg, både då och nu. Det är så lätt hänt när man brinner för sitt jobb och tycker att det är det roligaste som finns.

Jag tänkte dela med mig av några gamla minnen från den tiden.

Bäst i test eyelinerWe can’t do it: Se Alla avsnitt här!

Första gången jag ”slutade funka” var 2008. Det var precis det som hände. Jag var 22 år och hade ett magiskt drömjobb. Som ung butikschef ville jag visa framfötterna konstant, allt skulle vara perfekt. Jag levde och andades mitt jobb dygnet runt för det var så sablans roligt. Jag var mitt jobb! Efter en 8h arbetsdag kunde jag snabbt slänga i mig lite mat för att sedan sätta mig ner och jobba igen. Jag planerade, satte mål, läste säljböcker, löste personal och scheman. Detta ledde till massor av beröm, klappar på axeln, priser och utmärkelser.

Jag säger verkligen inte att jag hade velat ha detta ogjort, tacksamheten är stor över den här tiden i mitt liv, för jag hade så jäkla kul, lärde mig massor och det har tagit mig dit jag är idag men det är viktigt att veta att allt har sitt pris.

utbildning makeupartist
Superglad då vi firade att vi blivit nominerade till Världens bästa butik (vi vann).

Att driva butik innebar också att arrangera klubbkvällar och event. Min dröm var att ge kunderna en unik personlig upplevelse där de skulle lära sig något nytt varje gång och därför skulle de vilja komma tillbaka varje månad. Så blev det också och vi hade bland de mest framgångsrika eventen i Sverige inom vårt företag. Jag minns ett utav de allra första vi gjorde.

Det var så viktigt för mig att visa detta. Det skulle bli det bästa vi någonsin gjort. Jag planerade i veckor. Här satte jag mina egna krav, det var inget företaget krävde. Vi var ett fantastiskt team i butiken och alla var så duktiga och hjälpte till men i början, som chef, tog jag på mig det mesta själv. Jag bad väldigt sällan om hjälp. Involverade företag för att få samarbeten, hyrde kläder, rekvisita, fixade catering, brände ner musik, arrangerade tävlingar, koordinerade modeller, skötte marknadsföring på facebook och massor därtill. (Efter den här perioden lärde jag mig att delegera kan jag lova.)


Ett utav alla event vi arrangerade..

 

På morgonen till eventet vaknade jag av att något kändes fel. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte ta mig ur sängen och syn och hörsel var inte som vanligt. Inte idag!! I panik och gråt gjorde jag ett samtal till min pappa som tack och lov råkade vara i Sthlm på jobb. Sluddrande bad jag om hjälp till akuten. Två veckor låg jag sängliggandes i tron om att jag fått den ”värsta influensan” någonsin! Jag var så arg på läkarna som inte gav mig medicin…de skyllde på stress! Kan ni tänka er? Stress!? Det gick många år till nästa gång. Jag lärde mig väll hantera stressen då jag hade så roligt på jobbet…


Redo för kundmiddag i Philipinerna, inte ens jag själv kan se hur stressad jag var på insidan

…men andra gången jag ”slutade funka” var 2013. Då förstod jag. Jag var 27 och hade en helt annan tjänst nu, en tjänst som krävde ännu mer och som också innebar resor runt om i världen. Igen, drömjobb, bland de mest lärorikaste perioderna i mitt liv. Jag är så innerligt tacksam över den här tiden…men till slut kändes ingenting roligt.

Jag kunde vakna i ett nytt land på morgonen och sedan börja dagen med att träffa fantastiska människor, utbilda, köra intervjuer med press, rekrytera, bygga butik, riva butik, lägga beställningar, köra utvecklingssamtal osv. Jag jobbade häcken av mig på dagen och efter arbetspasset var det bara att byta om för att följa med kunder på kulturella middagar för att knyta band. Det blev sena stunder och när jag kom tillbaka till hotellrummet var det dags att ta tag i den svenska mailen som började rulla in pga tidsskillnaden, annars hann jag inte med.

”-Hinner du inte med mailen? Den får du ju ta tag i på dina flygresor i offline mode. Det är så vi alla arbetar.”

.
Mellan två arbetspass i Singapore tillsammans med fina ”allergi/stressutslag” i ansiktet.

Jag var konstant trött, spelade ingen roll hur mycket jag sov men jag tror aldrig att det syntes så mycket på utsidan. Jag började utveckla massor av allergier, något jag aldrig haft innan och i takt med att arbetssituationen på många sätt blev ohållbar då jag ”inte räckte till” började jag få ont i kroppen. Jag gjorde massor av utredningar och jag blev återigen så frustrerad på alla läkare som sa att jag kanske borde jobba lite mindre. ”- Hur kan ni inte hitta något!?” skrek jag till en läkare. Ser ni inte att jag är jättesjuk?!”  Jag nonchalerade alla signaler totalt i tron om att det var bihålsinflamation. Jag tyckte rent utsagt att läkarna var obegåvade och köpte medicin utomlands i stället.


Påväg till Island 2013

Mitt Wake up call kom när låg jag i ett hotellrum på Island efter att jag under 1,5 vecka besökt 3 världsdelar med olika tidszoner. Klockan var 05.00 och jag skulle stiga upp för jag skulle med ett tidigt morgonflyg tillbaka till Stockholm. Mitt hjärta började helt plötsligt slå väldigt snabbt…snabbare och till slut kunde jag inte andas. Jag trodde jag skulle dö och jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på när jag låg där på hotellgolvet, hur jag ensam försökte tvingade mig själv att andas djupt och långsamt. Lilla Lina. De var de längsta 20 minuterna i mitt liv. Det här sa jag aldrig till någon. För stress och hårt jobb ska man ju bara tåla?


På verandan i Sardinien

Jag insåg att jag var totalt jävla utmattad. Inte deprimerad för det är något helt annat. Arbetssituationen i en kombination med min egna krav hade blivit ohållbar. Under våren började jag säga stopp och jag försökte under en lång tid förhandla fram en lösning i min tjänst då min arbetsbeskrivning var orimlig. Tyvärr utan framgång så när sommaren kom åkte jag till Sardinien tillsammans med mina vänner för att ta ett beslut.

”…du ska vara tacksam för den här tjänsten, Lina. Vill du inte ha den så får någon annan den!” 

Detta kom bla från en nyanställd HR chef som inte bara saknade empati och kunskap inom sitt område utan som dagligen mobbade anställda, fick folk att bryta ihop, strunta i att äta i matsalen och att generellt må dåligt på sin arbetsplats. Jag var långt i från ensam. Alla såg det här men det tog lång tid innan hen fick sparken efter att bla ha fifflat med sina egna timmar för att vara så lite på jobbet som möjligt (ironiskt nog).

Det gjorde så ont att förstå att jag efter 9 år behövde förändring både för att jag kanske inte stod för företagets värderingar längre och för att jag själv ställde alldeles för höga krav på mig själv…men vem var jag utan mitt jobb? Där och då i Sardinien, på en veranda sent in i solnedgången tog jag beslutet av att säga upp mig från min drömtjänst. Jag hade inget annat jobb på gång men jag bara visste att jag var tvungen om jag skulle hitta tillbaka till min passion igen. Det var det bästa beslut jag någonsin tagit!


Backstage Ellegalan 2018 


Erfarenheten av detta är
att jag idag har jag lärt mig lyssna på kroppens signaler och jag har världens roligaste jobb där jag har balans och bestämmer över min egna tid. Det innebär däremot INTE att jag inte känner av stress. Det krävs ganska mycket tid och energi att driva sitt egna företag. Gränserna mellan jobb och privatliv är oftast utsuddade. Jag är mitt jobb igen men det är annorlunda nu. Jag är äldre, jag tycker inte det är värt det och jag har ett härligt liv utanför mitt jobb som jag försöker sätta först…men självklart visst har jag stunder där jag kommer på mig själv med att rusa förbi signalerna. Mitt jobb är det roligaste som finns så det är svårt!

Svt:s serie We can’t do it är så viktig! Man får sig en ordentlig tankeställare! Att i serien få ta del av andras berättelser och erfarenheter ger en otrolig insikt och jag tror det är därför jag skrivit det här inlägget idag, för att påminna mig själv och andra. Det finns många starka kvinnor runt omkring mig där jag tydligt ser samma signaler som jag fick. Jag vet att det främst är dom själva som måste sätta stopp och komma till insikt för det är sällan man lyssnar på andra när man är mitt i det. I värsta fall om det går riktigt illa (tack och lov satte jag stopp innan dess) så kan man fortfarande ha kvar symptomen i kroppen efter 10 år!  Därför vill jag tipsa om att se första avsnittet!!

Varför blir det så här då? Jag hade höga krav på mig själv! Delvis för att samhället är uppbyggt såhär. Delvis för att jag vet och fått lära mig att hårt jobb alltid lönar sig och därför är det så lätt att inte lyssna men jag lämnar alla andra tankar om utbrändhet till programmet för de lyfter allt så fantastiskt bra.

Vi har bara en stund här på jorden hörni! Jobba inte ihjäl er utan hitta det som gör dig lycklig, lev med din egna sanning och omge dig bara med det/dom som ger dig fin energi!

Kram Lina

Oväntad reaktion | Linnéa Claesons Sommarprat i P1

Ni vet att jag främst pratar smink här på bloggen men ibland skriver jag inlägg om saker som verkligen berört mig i min vardag och om saker som inspirerar mig. Detta är ett sånt inlägg. Efter att ha lyssnat på Linnéa Claesons Sommarprat i P1 snurrade tankarna på högvarv och jag var inte alls beredd på min reaktion så jag var tvungen att skriva av mig igen…


Detta är en utav sommarens höjdpunkter varje år… att lyssna på Sommarpratarna i Sveriges Radio som spelas upp varje dag kl 13.00. Jag lyssnar oftast på Pod-versionen när jag får första bästa möjlighet, oftast när jag sminkar mig eller när jag tränar. Under ca 1 timme får man då lyssna på begåvade och intressanta människor som berättar om sina upplevelser i livet, samtidigt som de spelar sin favoritmusik.

Sommarpratarna 2017 innehåller många bra namn men en utav dom, gårdagens gäst, Linnéa Claeson berörde mig verkligen. Inte bara för att hon är en kär bekant och en tjej jag fått jobba med, utan för att hon lyfter ämnen som totalt spårat ut i dagens samhälle men som normaliserats. Linnéa är, om du frågar mig en riktigt skarp böna! Hon är juriststudent med fantastiska värderingar, handbollsproffs men främst känd genom sitt instagramkonto @Assholesonline, där hon konfronterar näthatare och lägger ut svar på de sex-sms hon fått.


Linnea Claeson Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Jag var inte riktigt beredd på min reaktion i går när jag lyssnade på Linnéas sommarprat under min träningsrunda. Jag har nog aldrig varit stoltare över att vara kvinna efter att ha lyssnat men samtidigt fylldes jag av något otroligt sorgligt och jag fick verkligen kämpa för att hålla tillbaka tårarna över hur det ser ut idag.

Linnéa, pratade om olika saker men jag fastnade för det hon sa om dagens våldtäktskultur. Hon pratade om sånt som vi alla vet om, både du och jag. Att det spårat ur rejält. Senast förra veckan läste jag en krönika: Nej, natten är inte längre min (Läs här) utav Katerina Janouch som även den berörde mig rakt in i själen. Vad är det som sker egentligen? Det som fyller mig mest med smärta och ledsamhet är att jag själv känner igen mig i så mycket Linnéa sa. Jag blir ledsen för att jag tror vi kommer se tillbaka på den här tiden och skämmas för att ingen tog ansvar över situationen. Vad görs idag för att förhindra den ökande Våldtäktskulturen?

Att vi är många som inte längre vågar gå ut ensamma om kvällarna är ingen nyhet, att vi går med nycklarna i handen för att känna oss säkra, att rädslan över att bli våldtagen är vardagsmat för oss nu. Varje dag kan man läsa på löpsedeln om övergrepp och våldtäktsfall. Varje dag! Detta är ingen överdrift! En del säger: ”…man ska inte visa rädsla och tänka att det kan hända. Man ska göra sånt man vill göra, annars vinner ju de som vill skrämmas och skapa otrygghet.”

BULLSHIT! Det funkar tyvärr inte alltid att tänka så. Jag har själv 8 (!) kvinnor i min närhet som blivit våldtagna. Jag har fått trösta, stötta och höra historier jag önskar jag aldrig fått höra. Jag är otroligt berörd och förtvivlad över detta och det bara bubblade upp massor av sånna känslor under sommarpratet. Jag går själv hem med nycklarna i handen, jag har hellre byxor än kjol på mig om jag går ut, jag ringer och väcker min familj mitt i natten om jag behöver gå hem en bit ensam och hjärtat rusar om någon går eller står för nära bakom mig, oavsett om det är ljust ute eller ej.  Det hände senast igår kväll på väg hem….då låtsades jag knyta skorna så att han skulle gå förbi mig. Detta gjorde jag samtidigt som jag låtsades prata högt i telefon samtidigt som jag var redo med nyckeln. HEMSKT!!!

Däremot skapade programmet så mycket mer än endast förtvivlan. Jag kände en stark känsla av systerskap och jag fick en otrolig pepp över att vara kvinna. Linnéa du skapade en magisk känsla av att tillhöra en fin grupp av människor som stöttar varandra och unnar varandra framgång och lycka. TACK för det och för fantastiskt smarta, sunda och värdefulla uppmaningar till alla som kommer lyssna på ditt program. Ett fantastisk sommarprat som kommer göra mycket gott! Du har definitivt rört om lite i grytan!<3


Vad tycker ni? Har ni hunnit lyssna på sommarpratet? Kommentera jättegärna vad ni tyckte<3 Stor Kram Lina



Linnéa betonade 3 viktiga punkter till politikerna som kan förändra dagens samhälle. Jag har tagit punkterna ur sitt sammanhang nu så det är bättre att lyssna på vad som sägs runt dom i programmet för att det ska bli rätt men kort och gott:

  1. Inför en samtyckeslag – Som innebär att sexet ska vara frivilligt. Bevisa att offret ville..inte hur vida hen sa nej?
  2. Att de utdömdafängelsestraffen blir längre och skadestånden högre – Orimligt låga straff idag!
  3. Sex och samlevnad bör införas som ett eget ämne i skolan – Här bör det undervisas om sexuelltvåld, porr, samtycke och hur man respekterar ens egen och andras kroppar.

 

Att stanna upp och vara tacksam

Att stanna upp

Att stanna upp är viktigt…det har gått ca 4 veckor sedan jag kom hem från semestern med min familj och ni vet hur det är. Man slängs tillbaka in och rycks med då det är så sablans kul att komma tillbaka till vardagen. Dessutom har det hänt så mycket fina saker i mitt liv nyligen och jag sprudlar av glädje, allt bara rusar i takt med den. Man glömmer så fort.

Som jag nämnde yogade jag varje dag i stor sett i två veckor på semestern. Det gör verkligen under för kropp och huvud och det är något jag lovade ta tag i här hemma igen. Meditationen som jag gör 30 min varje dag blev kortare och till slut blev det varannan dag här hemma. Igår stannade jag upp och kände efter…

…av någon anledning gick jag in på Netflix och hittade Andy Withfield’s dokumentär Be here now.” Oj, vad den grep tag i mig. Jag älskade serien Spartacus, där han spelade huvudrollen (jag älskar ju romartiden/vikingar och andra krigarfilmer haha:) jag plöjde verkligen alla avsnitt! Efter första säsongen försvann däremot Andy och ersattes av en ny stark Spartacus! Mäkta besviken fick man reda på att han tyvärr diagnosticerats med en svår cancer mitt under inspelningen av första/andra säsongen.

Dokumentären handlar om ren och skär kärlek till livet och kampen som han och hans familj genomgick. Dessvärre förlorade han kampen vilket man, hjärtskärande, har i bakhuvudet när man ser filmen. Filmen har påverkat mig hela dagen idag och gav mig en rejäl tankeställare över hur tacksam man ska vara varje dag i både fram- och motgångar. Oftast är man ju mest tacksam när det går bra! Just nu har jag flow men sånt kan ändras drastiskt. Det jag också tycker är beundransvärt och som jag tar med mig efter att ha sett filmen är Andy´s och Vashti’s kärlek. Enormt fint!

Så mitt i alla sminkinlägg vill jag bara påminna om att stanna upp och känna efter vad ni har att vara tacksamma över. Lev livet där ute…oavsett hur ni mår. Kommentera jättegärna vad ni är tacksamma över så sprider vi lite härlig kärlek på nätet också.  Va snälla mot varandra<3 / Kram Lina

Makeup by Linas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
By Momo
Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Joanna Swica
Hälsa
Jenny Sunding
Hälsa
Josefines Yoga
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Mathilda Weihager
Home
34 kvadrat
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Pamela Bellafesta